Det var en kall morgon. Till och med kaffet hade kallnat. Jag var trött och frusen. Men min hund, var allt annat än trött. Som vanligt. Jag ska erkänna att jag var inte jättesugen på en lång morgonpromenad i -20°C.

Det var svinkallt ute, men vad gör man inte för de man älskar. Promenaden gick runt Åre by. Jag vinkade på gänget som jobbade i liften, och sa godmorgon till killarna som skottade snö på torget. Men jag frös bokstavligen häcken av mig!

När jag halkade nedför backen mot bageriet, som lockade med doften av nybakat bröd, hade jag bestämt mig för att jag var värd en kopp kaffe!. Väl inne i värmen, så insåg jag att det fattades något i min garderob. Varför hade jag en tjock dunjacka, och ett par jeans med underställ under? Jag borde ha något som kunde värma min rumpa o mina ben, precis som jackan gjorde.

Jag kastade i mig de sista tuggorna av frukosten, drack upp kaffet och satte iväg hemåt. Jag hade fått en idé. Väl hemma rev jag fram min äldsta dunjacka ur källaren. Fram med symaskinen, letade upp en sax och satte igång!

Ett par timmar senare var jag klar! Världens första dunkjol hade sett dagens ljus! Det var en kreation som varken hade perfekt passform, eller skulle vinna några designpriser. Men den var funktionell!

Jag. Var. Varm!

Nästa morgon, så var det jag som släpade ut hunden, långt innan solen gått upp, och sedan skrattade jag mig hela vägen genom byn på min promenad.

Resten är kjolhistoria!

/Sissi Kewenter